Här är min Novell. Jag förstår om ni inte orkar läsa den. Men ni får gärna göra det :) Bilderna hänger ihop med Novellen.

Jag hörde hur regnet smattrade ner mot fönsterrutan när jag låg i min säng. Jag försökte somna om men skriken från min mardröm gjorde så jag inte ville det.  Jag kände hur det vita lakanet var svettigt av min rädsla. Jag låg länge kvar i sängen innan jag gick upp och la mig på soffan och slog på Tv:n. Det var inget roligt på Tv:n, klockan var ju bara 5 en lördagsmorgon. Jag stannade på 3:an där det var ett ordprogram. Jäkla bull, programledaren håller på som en höna. Jag stängde av Tv:n och gick och la mig mig igen.

Denna gången somnade jag.

Jag hade lyckats sova utan att få en enda mardröm. Jag kände sconeslukten in i mitt rum. Jag gick upp och hämtade mina nytvättade gråa joggingbyxor i tvättstugan. Ute i köket satt mamma och pappa. De åt frukost. Jag gav dem varsin kram och tänkte på hur lyckligt lottad jag var. Jag satte mig ner vid bordet tog en sconesskiva. Jag började äta och småpratade med mamma och pappa fast om inget speciellt egentligen, lite om skolan och så.  Jag gick ifrån bordet och tackade för de goda sconesen.

Jag gick in i mitt rum och letade fram min mobil.  Jag skickade iväg ett sms till min kompis Beatrice och frågade om hon ville ta en fika i stan. Vi bestämde oss för det.

Jag tog bussen ner till stan och gick dit där vi skulle träffas. Man såg Beatrice från flera mils avstånd, hennes långa vackra blonda hår lyste som solen. Jag gav henne en en kram och vi gick till ett kafé.  Vi beställde och satte oss i den härliga solen. Vi började prata. Beatrice hade precis köpt en häst, jag var så ivrig över att få höra allt om det. Både jag och Beatrice var hästintresserade. Vi träffades på stallet när vi gick på ridskolan för 3 år sedan men jag var tvungen att sluta eftersom vi inte hade pengar till det och nu har Beatrice skaffat sig en egen häst. Vi satt där i flera timmar och snackade. Tillslut var vi tvungna att gå. Jag tog bussen hem. När jag var i i trappuppgången hörde jag skrik. Jag visste inte riktigt var det kom ifrån men ju närmare jag kom min dörr så förstod jag att det var från min lägenhet. När jag gick in i huset sprang jag rakt in i mitt rum, jag ville inte möta någon av deras blick. Jag stängde dörren och satte på musik på hög volym. Jag ville inte höra vad dem bråkade om. Inget barn vill väl höra sina föräldrar bråka. I flera veckor höll de på, Jag kunde ibland somna av deras bråk. Deras bråk kunde till och med gå ut över mig, att det var mitt fel att de bråkade. Jag visste inte riktigt varför de sa så. En gång när jag skulle ta något i kylen såg jag något hemskt. Pappa hade blivit så arg på mamma att han hade börjat slå henne. Jag blev så arg och kände hur tårarna försökte komma fram men jag ville inte gråta, tänk så såg de mig. Jag sprang till mitt rum. Jag kunde inte hålla inne tårarna längre. De bara sprutade ut. Jag var ledsen. Jag hade tappat förtroendet för både mamma och pappa och jag förstod att de skulle vara tvungna att skiljas. Mamma kom in i mitt rum för att förklara vad som händer. Jag såg hur blåslagen hon var och hur hon försökte dölja det. Hon visste inte att jag hade sett att pappa hade slagit henne. Hon berättade för mig att de skulle skiljas och att det inte var mitt fel. När allt var klart och skilsmässopapperna var påskrivna så fick mamma lägenheten och mig

Jag märkte hur jobbigt detta var för mamma och hur hon mådde dåligt av det. Min och hennes relation blev så dålig att vi knappt pratade med varandra. Hon var ute varje kväll och kom hem full. Jag satt alltid på mitt rum och försökte se det goda i det hela men det fanns inget. En natt kom hon hem med en man. Han var lika full som henne och han hade en stor ölmage inget hår på huvudet. De gick in i hennes rum och stängde dörren. Jag gick och la mig men kunde inte somna och när jag väl hade somnat så väcktes jag en timme senare av en mardröm. Så höll det på hela natten. Jag gick upp klockan 6 och satte mig och åt frukost. Tog på mig det som låg på golvet och gick till skolan. I skolan var allt som vanligt.  Jag och Beatrice hade som vanligt roligt och tiden gick fort. Jag cyklade hem från skolan. Mamma var på jobbet så jag började sjunga låten som var på min Ipod, när jag kom in i lägenheten så hängde jag av jackan. Jag kände mig glad, tills jag vände mig om och såg mannen mamma hade tagit med sig igår. Han grep tag i min arm men jag hann reagera och sparkade till honom så han släppte mig. Jag sprang in i mitt rum låste dörren och var jätte rädd. Tårarna rann ner från mina kinder. Jag hörde hur ytterdörren öppnades. Jag ville spring ut till mamma men jag satt fastklistrad i min säng. Den kvällen somnade jag gråtandes.

Skolan var det ända stället jag kände mig trygg just nu. Jag ville inte därifrån.  När jag väl var hemma så sprang jag rakt in i mitt rum, försökte låsa dörren men nyckeln var inte där. Jag fick panik och sprang in i badrummet låste dörren så snabbt jag kunde. Jag hörde hans klumpiga fotsteg gå mot badrumsdörren. Jag var så rädd och  kröp närmare ena badrumshörnet. Han hörde mig och slet i sönder låset. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Han tog tag i  mina ben släpade mig på rygg in till vardagsrummet. Jag kände hur det brändes på ryggen, det gjorde så ont. Jag undrade när ha skulle släppa taget. Det var då jag hörde en nyckel vridas i nyckelhålet. Han släppte mig men jag låg kvar på golvet för kunde inte röra mig av all smärta. Jag såg hur han sprang fram till mamma. Hon log det leendet hon brukar göra när hon är lycklig, jag hade inte sett det på henne på evigheter. Han kysste henne och jag förstod inte vad hon såg i honom. För mig var han bara en väldigt äcklig, elak gubbe.  Jag fick tillbaka min rörelseförmåga och gick till mitt rum. Jag speglade min rygg i spegeln som var helt röd och sårig.  Jag skämdes över det hade hänt. Jag ville inte gå till skolan nästa dag, för vi hade idrott och jag kände inte för att visa det jag hade på min rygg. Jag ville inte heller vara kvar i lägenheten. Jag kröp ner under min säng. Jag visste att han inte skulle kunna komma åt mig där. Där låg jag dag in varje dag i flera veckor och kom inte fram förrän mamma kom hem från jobbet. Det var då han inte vågade gå på mig. Jag visste att jag inte kunde leva under min säng för evigt. Men jag var så rädd för honom. När jag väl hade kommit fram från under sängen så stod han framför mig. Han stank öl och jag försökte springa men han tog tag i min arm och slängde ner mig på golvet.  Han började prata med mig eller prata vet jag inte om det var mer att han skrek ut fula ord till mig och att det var han som bestämde här nu. Sen gick han bara. Mitt självförtroende och självkänsla hade sjunkit till noll. Tankar snurrade i huvudet. Jag ville härifrån så jag bestämde mig för att gå till skolan nästa dag.

Skolan var som en dimma. Folk tittade snett på mig för jag inte hade varit där på flera veckor. När jag väl såg Beatrice började jag springa men slutade när jag såg vem hon var med. Medan jag hade varit borta så hade hon blivit kompis med dem vi alltid snackade skit om. Hur jobbiga de var och hur de trodde att de ägde skolan. När jag väl bestämde mig för att säga hej så bara fnös hon bara till och tittade snett och gick åt andra hållet. Jag stod där själv mitt i skolan. Jag kände mig ensam. Men allt var mitt eget fel. Jag var inte värd något. Jag var nog ett misstag som hade kommit till denna jord som Gud hade för att leka med. Det fanns ingen som älskade mig. Beatrice hade lämnat mig och mamma såg bara hur bra hon hade det med Mr äckel. Jag kände mig så svag, svagare än vanligt. Jag föll på knä.  Jag klarade inte av det längre. Kanske är det bäst att jag dör. Ingen vill ju ha mig längre. Kanske var det som mamma och pappa sa innan de skilde sig att det var mitt fel även om mamma sa att det inte var så sen, hon kanske ljög för jag inte skulle känna skuldkänslor.  När jag väl kom hem så började det igen han slog mig och tryckte ner mig ännu mer. Men jag kanske var värd det. Jag kanske var värd blåmärkena och såren jag hade över hela min kropp. För jag betydde väl inget, jag var ensam. Efter flera månader av slag och utfrysning så orkade jag inte mer. Jag skrev ett avskedsbrev och packade ner mina älsklingssaker som jag inte ville skiljas ifrån. Ena saken var min nalle som jag hade fått när jag föddes. Han var den enda som förstod mig. Han var den som hade gjort så jag stannade kvar några månader till. Jag kände mig taskig om jag lämnade honom.  Men nu orkade jag verkligen inte mer. Jag lämnade avskedsbrevet på skrivbordet, även om jag visste att ingen skulle läsa det. Ingen ville ha mig här ändå.

Jag åkte ner till tågstationen, ställde mig vid kanten där det inte fanns några människor och väntade på tåget jag höll min nalle hårt i ena handen.  När tåget kom jag slöt mina ögon och jag skulle precis hoppa. Jag hörde en röst skrika: ”Hoppa inte!”. Jag vände mig om det var en kille i 25-års åldern. Jag förstod inte varför han hade stoppat mig, ingen ville ju ha mig här.  Han sprang fram till mig och tog tag i min arm. Jag var i chocktillstånd. Jag kunde inte röra mig. Han pratade med mig men jag kunde inte uppfatta vad han sa. Så jag nickade bara. Han drog med mig in i väntsalen. Jag fattade inte hur han kunde vara så snäll. Jag var ju bara misslyckad. En som inte var värd att leva. Han tog mig till espresso house. Han satte mig i en stol och jag bara satt och skakade. Han sa till mig att han inte skulle göra mig illa utan att han bara ville mig väl. Han beställde något åt mig . Jag visste inte om jag skulle vara rädd eller om jag skulle vara glad. Jag bestämde för att lita på honom. Han hade ju räddat mitt liv. Jag berättade om allt som hade hänt. Han såg skräckslagen ut. Jag trodde han skulle springa iväg. Men han började prata om att jag behövde hjälp. Han tog upp en dator från sin väska. Satte sig bredvid mig och började söka på google. Han sa åt mig att han skulle fixa att jag fick gå till en stödgrupp med ungdommar som också har haft det svårt. Han hittade en Och frågade vad jag tyckte och om mina personuppgifter och anmälde mig till den. Han gav mig hans mobilnummer och sa att han skulle förlja med första gången. Han skjutsade hem mig. Det var mamma som öppnade. Hon såg chockad ut. Killen som räddat mig berättade för mamma hur det låg till och mamma brast ut i gråt. Hon kramade mig. Tog telefonen  och slog numret till polisen och polisanmälde allt. Mr Äckel hamnade i fängelse. Mamma och jag började få bättre relation igen.  Jag började gå på mina stödlektioner och Jag träffade min nya bästa kompis där.  Om allt började bli bättre igen.

.